Towe Edlund

Såg nyss världens bästa film. Letters to Juliet. Den va så himla bra så det är helt sanslöst. Låg helt still, helt tyst, under hela filmen å va helt fast. Blinkade knappt..
SE DEN! Jag tror nämligen att jag måste se den igen..!

Den filmen fick mig att sätta igång tankarna.
Claire - Tjejen/tanten som var en av huvudrollerna, hittade sin första kärlek när hon var 15 år - Lorenzo. Han bodde i Italien och hon i England, hon gick i skolan och han arbetade och hennes föräldrar tyckte inte om honom. Det ända sättet dom kunde vara tillsammans på var om dom rymde. Han stog under trädet som dom hade bestämt den dagen, men hon kom inte.. Men hon skrev ett brev till Juliet (Många tjejer skrev dit till henne, massor tjejer rättare sagt, när dom hade problem med kärleken och bad om svar på deras frågor. Så svarade hennes 4 sekreterare på varenda brev å skickade tillbaka till adressen som stog) och la det i kullerstensväggen. Som hon sen fick svar på... efter 50 år.
Så 50 år senare efter att det hänt en del, åker hon tillbaka med sitt barnbarn Charlie för att hitta sin Lorenzo. Där hon träffar Sophie. Dom letar överallt å kollar upp varenda Lorenzo i hela Italien nästan, men dom finner honom inte.
Under tiden växer det fram någonting mellan Sophie och Charlie, problemet var bara att Sophie var förlovad. Men en kväll när dom ligger å kollar på stjärnorna kysser han henne.. å hon besvarar den.. Sen går hon därifrån. Han ber om ursäkt för att han kysste henne, han viste ju trots allt att hon var förlovad. När det här äventyret är över ska hon hem till New York till sin Victor. Som hon dock inte är lika säker på längre..
Dom fortsätter leta å leta, men dom hittar honom verkligen inte. Och den dagen då dom bestämmer sig för att ge upp å åka hem, svänger dom förbi en vingård där dom tillverkade alla 3 bästa vinsort.
Och där står han - Lorenzo.
(Där fick ni visst halva filmen...)

Är det värt att ge upp? Är det värt att ge upp när man är kär?
Allt blir som det ska vara.
Det ordnar sig.

xoxo towe