i hate that i love u
jag blir galen snart. jag förstår mig inte på någonting för tillfället, är så jävla förvirrad!
det känns som att jag är så himla nära på att förlora en så underbar person.. en som får mig att få fjärilar i magen, en som får mig att fnittra i hans närhet, en som får mig att må bra. det sista jag vill är att förlora en sådan person. hur fan ska jag göra? jag förstår inte..
har ni varit med någon gång om att man gör någonting och sen ångrar det för att man känner alla känslor som börjar komma när man vet att det aldrig kommer funka? och sen gör om det igen, och igen, och igen och man lär sig aldrig att för varje gång han nuddar ens läppar så blir känslorna allt starkare? varje gång han tittar en i ögonen så smälter man, varje gång man känner hans värme, hans närhet så känns det som att man aldrig vill gå ifrån hans famn.
även att man vet att man blir lika sårad gång efter gång så gör man om det igen för att få den där underbara känslan i magen, den känslan som alltid kommer tillbaka såfort man ser honom. det är det jag inte förstår, hur kan killar göra såhär? hur kan dom va så iskalla och bara skita i allt, skita i hur dåligt tjejen än mår.
varje dag tänker jag på alla minnen vi har, alla underbara minnen.. det bästa minnet jag har är den gången du kysste mig för allra första gången. åh jag va så glad, flera veckor gick jag och jag har nog aldrig varit så lycklig som jag var just i den stunden. det kändes som en evighet, som att allt annat runt omkring bara försvann. jag skulle kunna göra vad som helst för att få tillbaka det ögonblicket..
egentligen är allt jag vill bara att glömma dig, radera dig ur mitt liv. så sårad som jag blivit av dig, jag vet inte ens hur jag ska beskriva... jag vill bara ha tillbaka mitt liv, kunna ägna mina tankar på något annat än just dig dag ut och dag in. men hur mycket jag än försöker så försvinner du aldrig, hur mycket jag än försöker att inte svara på dina sms, jag lovar mig själv varje gång att inte svara på dom, men jag är så himla rädd samtidigt att förlora dig så jag svarar varje gång ändå. men varför? varför gör jag såhär? och varför gör du såhär? dom frågorna gör mig galen!
det bästa för både dig och mig skulle nog vara att sätta stopp för alltihop och bara glömma det som va. för jag vet att de känslor jag har, har du aldrig haft.. och jag vill inte må såhär länge, inte på grund av dig!
men även om jag går vidare så kommer jag aldrig glömma din doft, ditt skratt, dina underbara läppar. de gånger du kollade mig rätt i ögonen och kysste mig, de gånger du sa att jag var söt, de gånger du bara satt och höll om mig. hur jag än försöker kommer du alltid finnas inom mig..
under ett helt år har jag nog fattat det hela tiden, men inte velat erkänna det för mig själv, varit rädd för mina känslor.
men jag vet nu, att det är dig jag vill ha, att det är dig jag är kär i....
det svåraste av allt är att säga hejdå..
